Förr fiskades det hela vintern i skärgården – fisken bidrog till matförsörjning och var en viktig handelsvara. I dag är det allt färre som vinterfiskar, och ännu färre som lägger nät under isen. Mildare vintrar med osäker is, minskade bestånd av matfisk och ett nästan obefintligt intresse hos den yngre generationen är de främsta skälen. Men det finns undantag. På Yxlan håller Lasse och Johan Österman traditionen fortfarande vid liv. Skärgården följde med ut på isen en vinterdag för att lägga nät och skötar.
En tidig morgon i slutet av februari tar jag bussen ut till Yxlan. Sedan några veckor tillbaka ligger isen tjock runt öarna och på bussen får jag sällskap av en grupp entusiastiska skridskoåkare, fullpackade med utrustning. De är långt ifrån ensamma att ge sig ut på isen denna kalla vinter.
Släkten Österman har levt i norra skärgården runt Yxlan och Kudoxa så långt tillbaka som 1700-talet, troligtvis ännu längre. För det mesta har fisket ingått som en naturlig del i självhushållningen, men under kriget ägnade sig Lasses pappa och farfar även åt yrkesfiske för att livnära sig. På grund av det allt mildrare klimatet fiskas det betydligt mer sällan nu under vintertid. I år, när isen är runt tjugo centimeter tjock, har man kunnat lägga ut några nät och skötar.
Både Lasse och Johan kan konstatera att fiskbeståndet förändrats de senaste decennierna.
– Fisken går på mycket grundare vatten nu än förr och det är lite andra fiskar idag. Förut var det mycket gädda här, nu finns det knappt någon kvar. Men abborren har väl kommit tillbaka en aning de senaste åren, säger Johan.
– För 30-40 år sedan, när det fanns mycket abborre, kom folk ända från Dalarna och fiskade abborre vid grundet här utanför och fick upp hur mycket som helst, säger Lasse. Han minns också ihåg när det fanns ett överflöd av gädda.
– När vi hade saxar ute fick vi gäddor i princip varje dag. Det kunde ligga 10-20 gäddor i sumpen, säger han.
En annan art som minskat drastiskt med tiden är strömmingen. Förr om åren pilkade familjen mycket strömming, även under isen, men det var över 30 år sedan.
– Det verkar vara ont om strömming. Man får ju inte så mycket, och då rinner det ut i sanden, säger Lasse.
Vi går ner till bryggan och förbereder redskapen inför dagens uppdrag. Ispik, en låda för fisken och en hink med ljummet vatten – det blir iskallt om fingrarna när man drar upp näten ur vakarna. Med varsin spark ger vi oss så ut på isen. Solen har lyckats tränga igenom det kompakta molntäcket och det är alldeles vindstilla. I luften dallrar någon plusgrad. Det är alldeles tyst, det enda som hörs är det knastrande ljudet från sparkens skenor när vi glider över snön. Jag stannar upp och blickar över det snöklädda sundet. Det är onekligen en vacker vinterdag, perfekt för fiske – och naturligtvis håller vi nu tummarna för en fångst bestående av god matfisk: abborre, sik och förstås strömming.
– Tidigare fick vi mycket sik, nu får vi väl se, säger Johan i farten. Vi har inte fiskat så bra än i år, det har mest varit några simpor och lite nors.
Just nors har en intressant historia inom skärgårdsfisket. Även om arten traditionellt sett använts inom självhushållningen har den lilla, beniga fisken ofta varit illa ansedd som bifångst inom yrkesfisket och betraktats som skräpfisk. Nu under senare år har norsen dock genomgått något av en gastronomisk renässans och serveras ibland på lokala krogar som en småskalig delikatess.
– Gubben som bodde granne med oss, Olle, tillagade nors och tyckte att det var jättegott. Han stekte den som strömming. Jag vet faktiskt inte om den är god, jag har inte provat själv, säger Johan med ett skratt.
Lasse däremot har inga problem med att äta nors, även om han erkänner att han föredrar strömming. Han berättar att förut när man la skötar fick man normalt sett tio kilo strömming och ett kilo nors. Idag är det tvärtom.
Cirka sjuhundra meter från bryggan har Lasse, Johan och grannen Pelle häromdagen lagt ut en strömmingssköte och tre nät. Näten ligger uppspända under isen mellan upphuggna vakar ett femtiotal meter från varandra. Intill varje vak har man satt ut en träd för att kunna fästa linorna och för att ingen ska trilla i. Strömmingsskötarna har tyngder fastsatta i nätet för att den ska hänga på ett visst djup där strömmingen går och den har mycket mindre maskor än andra nät. Skötar är också ofta kortare än vanliga nät och kan läggas flera i rad, och med dem kan man rikta in sig på en specifik fiskart.
Johan förklarar hur nätfisket fungerar.
– Man drar ut näten under isen. Först lägger man i en lina och då har vi en speciell isjigg som drar ut sig själv under isen, och sen gör man upp ett nytt hål där den är, så får man i en lina under isen. Istället för att åka med båten och släppa i nätet vartefter, så drar man upp det under isen.
Det krävs två personer för att vittja näten så nu får jag chansen att utöva deltagande observation.
Vi börjar med de vanliga näten. Medan Johan drar upp nätet ur hålet på ena sidan, släpper jag ifrån lina ur den andra. Han hojtar till när det kommer fisk upp ur vattnet och jag springer fram för att se. Och visst har vi fått fisk, mycket fisk! Ett hundratal silvriga och brunskimrande norsar sprattlar mellan maskorna men även några få stackars strömmingar och en fet simpa. För en lekman är det svårt att se skillnad på strömming och nors, men tittar man noga kan man urskilja att norsen har vassa tänder och underbett. Den har även en fettfena och ger ifrån sig en tydlig lukt av inlagd gurka.
Med en låda fylld med nors påbörjar vi färden tillbaka till land. Väl framme hänger Johan upp näten på en krok utanför fiskeboden och vi sätter igång med det pillriga jobbet att rensa dem. Lukten av hav och gurka, fjäll och slem på fingrarna. Vissa av fiskarna kippar ännu efter andan medan de en efter en trasslas loss och singlas ner i hinken.
Hur ska de ta tillvara på fisken? Att bara slänga bort den känns ju onödigt. Det är många fiskliv som i så fall helt har gått till spillo, hävdar jag. Men jag hade inte behövt oroa mig – Lasse har för avsikt att tillaga den.
– Ja, så har det alltid varit för mig, att fisken man tar upp, den ska man äta också. Den ska användas och inte kastas bort, säger han bestämt.
Jag frågar vad de tror om framtiden för is- och vinterfisket med tanke på klimatförändringarna. Att vintern just i år bjudit på ordentlig kyla och tjocka isar är förmodligen ett undantag.
– Ja, nu har det varit ett antal år som det inte har gått att fiska under isen överhuvudtaget. Så hur det kommer bli framöver vet jag inte, men det ser mörkt ut, säger Lasse.
Text och foto: Ingrid Hedman
