Första flaskan lämnade Fälön i januari. Sedan dess har Johan och Ulrika Norrbrink på Kobbens Destilleri redan hunnit knipa medaljer i ansedda tävlingar för sin småskaligt producerade gin med smak av skärgården.
Blanka kopparpannor och välputsad krom glänser inne i lokalen. På hyllor står lådor märkta med olika kryddor och citrusfrukter, små provsmakarglas står uppradade på en bänk jämte knubbiga flaskor i väntan på etikettering. Här tillverkas gin i liten skala, med havtorn, lingon, hallon, rabarber och andra smaker från närområdet.
Skärgårdshuset på Fälön har varit deras sommarviste i tjugo år. Men för två år sedan, när barnen flugit ut, tog Johan och Ulrika Norrbrink steget och flyttade ut permanent. Då tillverkade de skyltar, såna som ofta syns på elskåp och dörrar i offentliga miljöer.
– Tanken var att flytta ut verksamheten hit, så vi började bygga en verkstad, berättar Johan.
Men bygget blev överklagat och försenat, och under tiden såldes skyltverksamheten.
– Då hade vi en tom lokal kvar och funderade på vad vi skulle ha den till.
Idén om ett gindestilleri föddes. Tanken var att göra något som inte låter sig göras i de stora destillerierna.
– Det mesta i dag går mot det centraliserade och storskaliga, det vinner man på i ekonomin. Men en produkt som gin tjänar på det småskaliga. Då kan man plocka havtorn här, och använda säsongens bär och frukter. Det kan inte de stora fabrikaten göra i den mängd som skulle krävas, då blir det artificiellt istället.
Och hantverksmässig kvalitetsgin ligger i tiden. Allt fler har börjat uppskatta den enbärsdoftande spirituosan och nya varianter har letat sig in såväl på Systembolaget som på restaurangerna.
– För tio år sedan var det ju bara Gordons och Schweppes som gällde på krogen. Men nu har ett intresse kring gin börjat mogna fram. Gin börjar ta lite plats, menar Johan.
En annan fördel med att göra gin är det omedelbara resultatet.
– När man destillerat den är den färdig efter några dagar. Gör man whiskey eller konjak får man vänta i tio år på det man tillverkar idag.
Men att göra gin visade sig vara betydligt mer komplicerat än att bara koka sprit med några goda smaker. Det första som kommer ur pannan är inte särskilt gott. Inte heller det sista. Under destilleringen delas spriten upp i vad man kallar huvud, hjärta och svans. Det är hjärtat som ska sparas. I början måste man vara på sin vakt, de första ångorna ska bort. I slutet gäller det att upptäcka när svansen börjar komma.
– Där snackar vi droppar som kan förstöra en hel batch, förklarar Johan.
Däremellan kan man lämna pannan en stund. Men det gäller att känna sin produkt. Lukta, smaka och justera. En mängd små sensorer och givare är kopplade till pannan för att monitorera processen.
Det är inte heller självklart att det som smakar hallon före destilleringen kommer att smaka hallon efteråt. Olika smakämnen och oljor förångas vid olika temperaturer. Därför förändras smakerna under processen.
– Man får en ny smakreferens. Det är både kul och frustrerande!
De första försöken blev inte särskilt lyckade.
– Det var inte drickbart, skrattar Johan.
Hundratals liter fick gå till spillo medan de lärde sig hur just deras utrustning och råvaror fungerade. Men till slut började bitarna falla på plats. Den första flaskan såldes i januari till en ginbar i Uppsala. I slutet av april lanserades produkterna på Systembolaget, och när de skickades in på tävling blev det två silvermedaljer i Gin Awards Sweden och dubbel bronspeng i World Gin Awards.
– Det var skönt att få veta att vi var på rätt spår! Det är ju så otroligt svårt att ha en aning annars, säger Ulrika.
I dag tillverkar de en klassisk dry gin och en variant med havtorn och lingon. De har också tagit fram en somrig hallon- och rabarbergin och experimenterar med en så kallad Navy gin – en betydligt starkare variant på 57 procent. I lokalen finns just nu dessutom en gin som fått ligga ett tag på ekfat. Där har spriten börjat få både färg och smaktoner av vanilj och ek.
I den lilla pannan ryms två liter, där kan man testa sig fram.
– Sen i den stora pannan gör vi femtio liter som minst, och hundratjugofem när vi är nöjda. Men det är inte så lätt som att man kan skala upp receptet linjärt, utan det förändras lite grann när man går upp i volym. Då får man justera lite, det är knepigt, förklarar Johan.
Att driva ett destilleri på en ö innebär också andra utmaningar utöver själva ginen, till exempel vattenförsörjningen. Destilleringen kräver stora mängder kylvatten, men på Fälön finns ingen kommunal vattenledning att bara koppla in sig på. Därför har Johan och Ulrika byggt ett eget kylsystem med en tusenliters tank och en egenbyggd värmeväxlare. Vattnet cirkulerar i systemet och återanvänds.
Transporterna är ett annat kapitel. Flaskorna kommer på stora pallar som måste fraktas med båt.
– En onsdag när det blåser tjugofem och det regnar, och vi får leverans av kryddor i papperssäckar… Då är det en utmaning! Då måste man hantera det på något sätt. Sen är det perioderna när isen varken bär eller brister, då blir det svävare.
Och när den färdiga ginen ska vidare är det inte alltid enkelt att få någon transportör att ta med den lilla mängd som ett mikrodestilleri producerar. Systembolagets centrallager finns i Örebro och en beställning kan ibland innebära att de själva får köra en enda låda hela vägen dit – sextio mil fram och tillbaka.
Bäst med livet just nu är friheten, det är Johan och Ulrika eniga kring.
– Att kunna styra tiden själv. Det är ingen som blir sur om man kommer till jobbet fem över åtta, säger Ulrika.
– Jag har alltid haft visionen att man inte ska behöva ta semester från sitt liv, fyller Johan i.
– Det är klart att det är mycket ångest, “är det här bra, är det tillräckligt?”. Men också mycket glädje, när man märker att folk köper, igen och igen.
