KRÖNIKA.
Det är alltid lika fascinerande att höra människor med flera generationers bakgrund i skärgården berätta om sina släktband. De har total koll på relationerna; det är en kusin här och en brylling där, en halvkusin som gifte sig med honom från en annan ö och hon som kom från Åland och blev fru i huset på en annan ö.
Dessutom kan de på metern peka ut var deras vatten och mark börjar och slutar och berätta historik som inte finns nedtecknat i böcker.
Själv är jag deltidsboende i skärgården med en historia som sträcker sig bara tjugo år tillbaka i tiden; tretton år som sommarboende, sju som deltidsboende.
Jag är en nykomling som steg för steg lärt mig vad som gäller ute på öarna och hur saker och ting går till i lokalsamhället.
Jag tänker på min upplevelse att vara ”invandrare” i skärgården när jag lyssnar på den intensiva debatt om svenskhet som pågått i Sverigedemokraterna den senaste tiden.
I partiets principprogram står det att vägen till att vara svensk antingen går genom att man är född och uppvuxen i landet med sina rötter här (etnisk svensk) eller att man talar flytande svenska, lever enligt svensk kultur och värderingar och känner lojalitet mot Sverige (kulturellt svensk).
I debatten hävdar en falang att det finns ett särskilt värde i att de etniska svenskarna är i majoritet i landet. En annan falang menar att rätt släktbakgrund är ett förlegat sätt att definiera vem som är svensk och tycker att alla som uppfyller kraven för att vara kulturellt svensk är lika svenska som de som har tjugo generationers bakgrund i landet.
Själv skulle jag enligt det här synsättet vare en kulturellt betingad skärgårdsbo. Enligt definitionen av den öppna svenskheten skulle jag vara lika mycket skärgårdsbo som de som har en lång historia här ute.
Men riktigt så är det inte, tycker jag. De som varit på en plats under lång tid och många generationer är en del av platsens själ. De fungerar som vägledare, bärare av skärgårdens kultur, sedvänjor och traditioner.
Den förmågan har inte jag. Å andra sidan kan jag tillföra nya tankar och idéer, som utvecklar det som redan finns.
Om det finns ödmjukhet och nyfikenhet från båda håll uppstår ett samspel mellan det gamla och det nya, men där de som funnits här i generationer spelar en särskilt viktig roll som kollektivt minne och grund för utvecklingen, precis som i alla andra kulturer.
