Krönika

Tänk dig att du en dag är sjuk och svag. Du måste resa till fastlandet av en eller annan anledning. Kanske måste du till tandläkaren, köpa nya vinterskor eller så vill du hälsa på en ny förälskelse. Men du kan inte ta dig dit själv. Du får inte köra bil längre och klarar inte att ta bussen ensam, eftersom busshållplatsen ligger för långt bort.

O undvikligt börjar jag nynna på Thomas Di Levas gamla dänga från 80-talet när jag läser hur skärgårdskommunerna resonerar kring sina placeringar i svenskt näringslivs senaste ranking av hur bra företagsklimat det är i landet.

En av de mest frustrerande saker jag vet är när samma problem tillåts fortgå år efter år utan att någonting händer. När det bara blir en given sanning.

Landstingets huvuduppgifter är att svara för hälso-, tand-, och sjukvård samt regional- och lokaltrafik. Dessa tunga ansvarsområden borde räcka för att hålla landstingets alla politiker och tjänstemän sysselsatta dygnet runt men ambitionsnivån är långt högre än så.

I förra veckan kom den så till sist – kulmen på den långa och infekterade schismen om bebyggelse på Norrberget. Säkerligen är frågan ännu långt ifrån avslutad. Nu måste den styrande alliansen i Vaxholm försöka trassla sig ur sin rävsax och välja mellan pest eller kolera – köra över folket med överhängande risk att ryka till nästa val, eller stoppa rivningen som man med emfas propagerat för sedan dag ett.