KRÖNIKA.
I detta nummer avslutar vi vår serie om skärgårdens enslingar – de som bor helt ensamma på sin ö, året runt. Vi har bara mött tre av de runt 80 personer i Sverige som lever så, men deras berättelser räcker långt. För många låter det kanske som en mardröm: att vara helt allena, avskuren och utsatt, kanske i synnerhet när höstmörkret kryper på. För andra är det en dröm om stillhet, närhet till naturen och ett liv i egen takt, långt bort från stadens konstanta surr och larm. Just den här dubbelheten är intressant, tycker jag.
Frågan om ensamhet och existentiell hälsa bland öbor har nu för första gången börjat studeras mer systematiskt. Resultaten pekar mot något viktigt: ensamhet i sig är inte farlig. Det avgörande är om den är självvald eller inte. Den som söker tystnaden kan finna vila, återhämtning och mening. Men den som upplever sig fast i isolering riskerar något helt annat – en känsla av att stå utanför sammanhanget.
Det handlar heller inte främst om fysisk ensamhet. Man kan vara omgiven av människor och ändå känna sig osedd. Och man kan leva långt ifrån andra och ändå känna stark tillhörighet. Ensamhet uppstår snarare där erkännandet saknas, där man inte upplever sig behövd eller delaktig.
Här blir ö-samhällets dubbelhet särskilt tydlig. Den lilla gemenskapen kan vara varm, nära och självklar. Man hjälper varandra, man ser varandra. Att vara behövd är inte en abstraktion utan en konkret erfarenhet. Samtidigt innebär det lilla sammanhanget att man alltid är synlig. Normer och förväntningar blir svåra att värja sig mot. Det finns få platser att gömma sig på, få vara anonym och få möjligheter att börja om i det tysta. Gemenskapen kan bära, men också belasta.
Ö-livet rymmer fler sådana spänningar. Frihet och beroende. Självständighet och sårbarhet. Samhörighet och gränser. Vila och tristess. Kanske behövs egna ord för detta: ö-ighet, ösamhet – begrepp som fångar det existentiella i att leva omgiven av vatten.
Och denna tillvaro formas inte bara av naturen eller av människors val. Den påverkas i hög grad av transporter, vård, service och politiska beslut, visar forskningsstudien. Möjligheten att bo kvar på sin älskade ö är inte självklar. Den vilar på färjeturer, bredband, vård, skolor och livsmedelsaffärer. Stabil infrastruktur är därför inte enbart en teknisk fråga, den är en existentiell förutsättning.
Vill vi att öarna ska fortsätta vara levande samhällen krävs mer än romantiska föreställningar om det enkla livet. Det behövs en tydligare lokal, regional och nationell ö-politik som tar människors livsvillkor på allvar. Det handlar inte bara om att kunna bo på en ö, utan om att kunna leva där.
