KRÖNIKA.
Finland! Landet som gett oss Mumin, Fazerchoklad, bastubad och Lonkero. Landet som alltmer känns som vår förståndiga storebror och föregångare. Det trygga och förnuftiga landet vi ser upp till i frågor som försvar och civil beredskap, självförsörjning och rimliga regeringsbildningar. Världens lyckligaste folk, dessutom!
Men så finns det en fråga där vi på ett märkligt sätt drar i diametralt olika riktning, nämligen fisket i Östersjön.
Sverige och Finland står för merparten av strömmingsfisket i Östersjön och är de enda nationerna som fiskar i Bottniska viken. Vi skulle egentligen bara kunna bestämma oss för att dra i handbromsen vad gäller fisket utan EU:s inblandning. Men vårt grannland är inte alls med på noterna. När Sverige beslutade att flytta ut trålgränsen inom ramen för ett vetenskapligt försök fick stora delar undantas för att Finland sa nej. I EU står Sverige i stort sett ensamt om att driva på för lägre kvoter och större försiktighet för att värna sköra fiskbestånd. Finländarna vill tvärtom gasa; de vill värna sin fiskerinäring och menar att ICES nya råd tyder på att ett betydligt hårdare fisketryck nu är möjligt.
Båda länder säger sig basera sina ståndpunkter på vetenskapliga fakta. Hur kan vi då landa i så olika slutsatser? Är det vi som har fel? Är vi alarmistiska drama queens; är det i själva verket Finland som återigen gör rätt i att hålla huvudet kallt? Ser de något vi inte ser?
– Den finländska synen baserar sig på optimism om strömmingens tillstånd, sa Tapani Veistola, verksamhetsledare på Finska Naturskyddsförbundet, till stiftelsen Baltic Waters för ett par år sedan.
Men när har finländare någonsin varit optimistiska annars? Vi brukar imponeras av Finlands förmåga att tänka långsiktigt, att förbereda sig för kriser som kanske aldrig kommer och att inte ta några onödiga risker. Men när det gäller Östersjön verkar försiktighetsprincipen plötsligt ha fått en annan innebörd. Här tycks man hellre vilja vänta på tydligare bevis för att något är fel än riskera att begränsa fisket i onödan.
Både Baltic Waters och nyhetssajten Deep Sea Reporter har dykt djupare i kontroversen med vårt broderfolk. I ett nyligt reportage från den senare pekar flera finska forskare och beslutsfattare på andra faktorer än fisket som huvudorsaken till Östersjöns dåliga mående, till exempel övergödning, syrebrist och klimatförändringar.
Men varför inte göra något åt det vi har kontroll över här och nu? Att det finns flera orsaker till ett problem är väl inget skäl att låta bli att åtgärda en av dem.
Vi kan samarbeta om försvar, beredskap och säkerhet. Vi har insett att vi är starkare tillsammans och att hot inte stannar vid nationsgränsen. Men när det gäller det hav som förenar oss tycks den insikten vara betydligt svårare att omsätta i praktiken.
