Mats åker för att åka

Är Mats Östman skärgårdens meste resenär? 2004 köpte han sitt första periodkort och sedan 2011 har han bloggat om sina turer året runt, kors och tvärs i Waxholmsbolagets trafiknät.

Matrosen ombord på m/s Nämdö hejar glatt när Mats Östmans gänglige gestalt kliver ombord på 8.30-turen vid Strömkajen. Han är välkänd ombord. Så snart vi slagit oss ner i de bekväma fåtöljerna kommer en person i orange väst fram med några resenärsenkäter. 

– En och annan sån här har man ju fyllt i, skrattar Mats. Och är det någon som verkligen kan komma med välgrundad feedback är det han. Minst en gång i veckan, året runt, reser han med skärgårdstrafiken – ofta inte för att ta sig någon särskild stans utan mest för nöjes skull.

Idag ska vi ta turen runt Saxaröarna, en lagom rundtur på knappa sex timmar tur och retur till Strömkajen med båtbyte till den större m/s Dalarö i Vaxholm. 

– Ofta går den via Lervik först, men inte på just den här turen. Den börjar med att åka över Saxarfjärden till Storkrån, Lilla och Saxaren, sen bort till Grundvik på Ljusterö. Därefter till Linanäs och sen via öarna mot Fåglarö och Mjölkö, förklarar Mats. 

Intresset för skärgårdstrafiken väcktes tidigt. Familjen hade sommarställe i Dalarö, men några år tillbringade Mats också en vecka vid Alsvik på Svartsö – resor som gjorde starka intryck.

– Turerna ut dit var spännande. De präglade mig nog, säger han.

Han besökte Skärgårdsbåtens dag som barn, men upplevelsen var inte bara idyllisk. De gälla ångvisslorna skar genom kroppen och satte sig på minnet.

– Jag är nog ljudkänslig sedan födseln. För mig blev ångbåtarna förknippade med något obehagligt under ganska många år. Det dröjde runt femton år innan jag började åka med. 

Att han i dag engagerar sig i samma fartyg som en gång skrämde honom är ett slags cirkel som slutits. Numera är han en del av arrangörsgruppen genom Skärgårdens trafikantförening och har m/s Västan som favorit.

– Just för att den inte har ångvissla! Sedan tyckte jag att den har stor charm i övrigt att åka med. I dess försalong började jag för övrigt dricka kaffe en vecka innan jag fyllde 35 förra året, säger han och skrattar.

Första periodkortet köpte Mats Östman 2004 och sedan dess har det blivit ett oräkneligt antal resor. Idén att börja blogga växte fram gradvis. En vän inspirerade honom att testa, och för femton år sedan tog han sina första steg in i bloggandet.

– Man började ju från noll. Men jag har alltid tyckt om att skriva, och jag ville göra något av alla bilder jag tog.

För bilderna blev snabbt många. När Mats är ute och åker båt fotograferar han nästan hela tiden – inte bara resan i sig, utan allt runt omkring. Det handlar om 15 000–20 000 bilder om året, ofta långa bildserier från samma tur.

– Det kan bli trettio bilder från en resa. Då försöker jag hålla texten ganska kort, så att det blir lätt att ta till sig. 

Genom bloggen vill han visa hur mycket som faktiskt finns att se, även på de kortaste turerna.

– Bara en resa till Vaxholm rymmer ju massor: Djurgården, Fjäderholmarna, Telegrafberget. Och har man tur kan man se havsörn eller gråsäl, mitt i stan nästan.

Det är just det han vill förmedla: att resan i sig är upplevelsen, oavsett väder.

– Även en grå dag som den här har sin charm, säger han och ser ut genom fönstret mot det långsamt glidande landskapet.

– Några av de bästa turerna jag gjort har varit just på vintern, när det är riktigt kallt och solen bryter igenom sjöröken. Det händer inte ofta, men det är speciellt. 

När Mats är ledig komponerar han gärna egna rundturer, alltid utifrån pdf-tidtabellerna. Under hösten har han flera gånger följt torsdagsturen med Skärgården från Stockholm klockan tio, söderut mot Nämdö och vidare upp till Stavsnäs.

– Det är en perfekt tur för den som vill åka långt men ändå få variation.

I Stavsnäs kliver han av, promenerar mellan vinterhamnen och sommarhamnen, tar en fika på det lilla bageriet och låter tiden gå innan resan fortsätter. Med buss tar han sig till Sollenkroka där nästa båt väntar, och åker sedan via Boda och vidare in mot stan igen.

– Det blir som en hel komponerad dag, säger han. Jag har gjort den flera gånger i höst.

På sommaren går färden ofta åt motsatt håll, norrut. En av favoriterna är turen med Sjögull till Ängsö nationalpark, särskilt i maj när orkidéerna blommar. Efter några timmar på ön fortsätter resan med den mindre båten Skraken till Furusund, där en kort paus räcker för att hinna se både byn och historiska spår i landskapet. Därefter vidare till Gräskö, en promenad runt ön, och till sist Sjöbris tillbaka till Stockholm.

– Det är en heldag, men en väldigt fin sådan. En gång var det trettio grader varmt och jag satt ensam på akterdäck, helt stilla, medan alla andra stod i kö i Vaxholm. 

När vi kommit ombord på varma och ombonade m/s Dalarö slår vi till på en förmiddagsfika. Det blir kaffe och kokostopp för Mats och en ostmacka för undertecknad. Vad tycker han om caféutbudet ombord?

– En köttbullemacka är ju aldrig fel!

Samtalet glider in på trafiken och hur den utvecklats över åren. Mats har följt diskussionen om V-båtarnas framtid, men inte gett sig in i den själv. 

– Jag tror egentligen inte att de kommer att avvecklas, möjligtvis sätts de in någon annanstans. Det är bara att titta på vindbåtarna, alltså Nordan, Sunnan och Östan, de används ju fortfarande. Jag tror att V-båtarna kommer att användas ett antal år till. De är robusta, komfortabla och rymmer mycket folk. Kapaciteten behövs, särskilt när trycket är stort. 

Samtidigt konstaterar han att utvecklingen går framåt. Nya tekniska lösningar, effektivare drift och miljökrav går inte att bortse från. Men han saknar konkreta exempel på vad som skulle ersätta V-båtarna i praktiken.

– Det byggs inte särskilt många nya skärgårdsbåtar, och båtar har betydligt längre livslängd än fordon på land. Titta bara på Rex – byggd på 30-talet, men i dag elhybrid.

Sedan Mats Östman började åka regelbundet för 20 år sedan har skärgårdstrafiken förändrats. Vintertrafiken har byggts ut, pendelbåtarna blivit fler och resandet ökat kraftigt.

– Det är en förutsättning för att eftersträva en levande skärgård året om. Det går inte att komma ifrån.

Samtidigt finns det fortfarande brister. Vissa öar saknar vardagstrafik, och infrastrukturen i land, som väderskydd och terminaler, hänger inte alltid med.

– Här på Strömkajen finns det till exempel inget skydd alls när vädret slår om. Då är tunnelbanan den närmaste värmen.

Trots allt ser han utvecklingen som något i grunden positivt. Skärgården har fått ökad uppmärksamhet, både nationellt och internationellt, och intresset för att resa utanför de mest välbesökta öarna växer. Han har själv hunnit med ett gäng etapper på den nya Stockholm Archipelago trail.

– På Arholma, till exempel, som är en av mina favoritöar. I somras såg jag sex havsörnar samtidigt från utsikten vid båken. 

Men när Mats blickar tillbaka på de tjugo år han har tillbringat ombord på skärgårdsbåtarna är det inte antalet resor som står i centrum, utan människorna.

– Det sociala. Alla kontakter, bekantskaper och vänner jag fått, säger han utan att tveka på frågan om vad som givit honom mest. 

Resandet har för honom blivit ett sätt att växa som person. Genom åren har han utvecklats, både i sitt fotograferande och i sin trygghet bland människor – något som i förlängningen ledde till sommarjobbet som servicevärd via kontakter han lärt känna just på båtarna.

Intresset för själva trafiken har också vuxit med tiden. Som ung gick han ett år på marintekniska linjen på gymnasiet, ett val han i efterhand ser som mer betydelsefullt än han då förstod.

– Jag var nog inte riktigt redo för det tekniska då. Men navigationen och körningen tyckte jag om. Det var ett väldigt utvecklande år.

I dag ser han det inte som något avslutat kapitel.

– Det är aldrig för sent att ta upp sådant igen, säger han.

Läs mer om Mats skärgårdsresor på https://matsbildblogg.com/