DEBATT.
Det är lätt att se Fortifikationsverkets ansökan om att expropriera en fastighet vid Musköbasen som ännu en konsekvens av det försämrade säkerhetsläget, men den är mer intressant än så. Fastigheten ligger vid ett av inloppen till basen och har enligt Försvarsmakten unika förutsättningar för att stärka skyddet, framför allt mot drönare. Ägaren är rysk medborgare och bedöms dessutom utgöra ett säkerhetshot.
Expropriation för försvarsändamål är emellertid närmast exceptionellt. Möjligheten finns i expropriationslagen från 1972, men har använts ytterst sällan sedan början av 1980-talet. Känsö utanför Göteborg visar dessutom hur lång en sådan process kan bli: ansökan lämnades 2013 och regeringens tillstånd kom först 2021, varefter tvisten fortsatt i domstol.
Här finns också en juridisk paradox. Regeringen tillsatte så sent som den 8 juni en utredning eftersom dagens regler anses otillräckliga när själva fastighetsinnehavet innebär en risk för Sveriges säkerhet. Två månader senare försöker staten hantera just ett sådant fall med den lag som redan finns, men genom att motivera expropriationen med det konkreta militära behovet.
Det betyder att det rättsligt knappast räcker att ägaren är ryss. Staten måste kunna visa varför just denna fastighet behövs och varför mindre ingripande åtgärder inte är tillräckliga.
Muskö säger därför något större om det samhälle vi är på väg in i. Skärgårdens geografi har alltid haft militär betydelse, men när drönare, underrättelseinhämtning och sabotage åter blir dimensioner i vår vardag får även ägandet av en strandfastighet en säkerhetspolitisk betydelse.
En lag från 1972 tvingas plötsligt hantera ett hotlandskap som lagstiftaren knappast kunde föreställa sig.
Freddy Jönsson Hanberg
Strategisk rådgivare, ordförande i Totalförsvarsstiftelsen och ledamot i Kungl. Krigsvetenskapsakademien
