KRÖNIKA.
Precis som för många andra var mitt första jobb i livet inom vården. Det var det enda arbete som arbetsförmedlingen i den lilla kommun jag växte upp i kunde erbjuda en ung människa. Jag hade varken utbildning eller intresse av vård.
Den första avdelning jag jobbade på hade ett tiotal äldre som bodde i egna rum, men som behövde stöd och därför inte kunde eller ville bo i lägenheter. Måltiderna åt de vanligen tillsammans i matsalen. Jag jobbade oftast kvällspass. Det innebar att jag och dagpersonalen hjälptes åt vid middagen, därefter var jag ensam fram tills nattpersonalen kom vid niotiden. För att hinna med att lägga alla som bodde på avdelningen fick jag ganska omgående efter maten var avklarad påbörja läggningen. Som jag minns det kanske redan vid 18-tiden. Det fanns såklart inget tvång att gå i säng, men det var mer eller mindre outtalat att nattpersonalen inte uppskattade att behöva lägga någon när de kom till jobbet och som ung och oerfaren försökte jag bara göra det som förväntades. De flesta gick snällt i säng när man bad dem. Jag vet att jag ibland delade ut medicin, trots att jag inte hade någon som helst behörighet att göra det. Jag har inget minne av att jag
någonsin såg de äldre utomhus, trots att det var sommar. Jag har heller inget minne av några utflykter, aktiviteter eller att man satt ner och samtalade med de äldre någon längre stund. Eftersom jag sällan jobbade dagtid så kan jag i och för sig ha missat sådana händelser. Det var egentligen först senare som jag reagerade över hur eländigt de äldre faktiskt hade det på äldreboendet, även om de allra flesta av dem aldrig yppade ett ord av kritik. Det kändes som att det fanns en stillsam resignation inför sakernas tillstånd hos en generation som inte lättvindigt gnällde.
Efter de över 30 år som gått sedan jag jobbade inom vården hade jag hoppats att det idag skulle vara mycket bättre på boendena. Tyvärr är jag inte längre så säker. Norrtelje tidning har nyligen uppmärksammat en mycket ansträngd situation för personalen på Blidösundsgården, med många sjukskrivningar och uppsägningar. Det är en situation som såklart går ut över de boende. Frågan är om det blivit så mycket bättre?
Jag önskar vi kunde ha ett samhälle där vi bättre tar hand om våra svagaste men tyvärr verkar det vara de grupper som redan har viss makt och inflytande som hörs mest. Inför valet konstaterar jag att äldreomsorg hamnar ganska långt ner i listan över väljarnas viktigaste valfrågor. Det blir följaktligen inte heller prioriterat av politikerna och de svagas röst fortsätter vara svag.
