KRÖNIKA.
Jag har aldrig förstått de som, högröda av harm, deklarerar att de minsann aldrig kommer ta ordet “hen” i sin mun av rena principskäl. “Man är väl ingen höna”, hävdar de, och ska därför envisas med det betydligt mer krångliga “han eller hon” i alla tänkbara sammanhang. De fnyser åt de som känner sig ovälkomna eller exkluderade och menar att det finns värre problem att ägna sig åt. Och det finns det såklart. Men det finns också få lösningar som är så enkla och billiga som att bara använda ett annat ord. Eller försöka, åtminstone.
I sin forskning har Magnus Boström, intervjuad i artikeln här intill, undersökt jämställdheten till sjöss. Språket spelar också roll, menar han, och föreslår att ordet “sjöman” borde bytas ut till “sjöfarare”. Jag ser nu framför mig alla som sitter med tidningen i hand, himlar med ögonen och suckar djupt. Vad är detta för fånerier nu? Vad spelar det för jäkla roll? Men vänta.
Ojämställdheten till sjöss är ett faktum – tittar man på yrkestrafiken globalt är endast någon enstaka procent av ombordanställda kvinnor. I Sverige ligger vi något bättre till, eftersom vi har en stor andel passagerarfärjor där serviceroller är vanligt förekommande. Vi är alltså inte många fler kvinnor i däcks- eller maskinbesättningen, utan snarare i servisen och städet. Många kvinnor vittnar dessutom om allt ifrån sexuella trakasserier till bristen på självklarheter som arbetskläder och skyddsskor i rätt storlek.
Samtidigt krisar sjöfartsbranschen. Enligt rapporten Tempen på sjöfartsbranschen 2025 behöver omkring 2 200 nya medarbetare rekryteras fram till 2027 för att klara pensionsavgångar och ökad efterfrågan, särskilt bland sjöbefäl och manskap. Personalbristen riskerar att påverka export och import negativt och kan i värsta fall hota viktiga färjelinjer, som Gotlandsfärjorna. Sjöfarten har dessutom viktiga funktioner att fylla ur ett kris- och beredskapsperspektiv. Vi har helt enkelt inte råd att avskräcka människor från att söka sig till branschen.
Allt detta löser sig såklart inte av att säga sjöfarare i stället för sjöman. Men det är en liten förändring som kostar exakt ingenting, och som signalerar att fler faktiskt hör hemma där ute till havs.
Ord spelar roll. Redan som små barn lär vi oss att sjömän är män och skolfröknar är kvinnor, inte för att någon nödvändigtvis säger det rakt ut, utan för att språket antyder det. Kan vi då inte åtminstone försöka använda ord som inte stänger dörren redan i fantasin? Samtidigt som vi jobbar med de större frågorna – arbetsmiljö, löner, kultur och villkor – kan vi också börja i det lilla.
Dessutom – vem vill inte hellre kalla sig sjöfarare? Låter ascoolt ju.
