KRÖNIKA.
Bottendöden i Östersjön breder ut sig. På en yta stor som Irland saknas liv i högre former, och zonen fortsätter att växa.
Runt 1960 började övergödning uppmärksammas i flera länder runt Östersjön. Man noterade att fiskar dog, vattnet var grumligt och omfattande blomningar av det som då kallades blågröna alger. Sedan dess har syrehalten i Östersjöns bottenvatten mätts. SMHI:s kartering för 2024, där prover tagits på runt 45 till 60 ställen, visar fortsatt bedrövliga resultat. Av den totala arean är ungefär 34 procent syrefritt eller syrefattigt och cirka 18 procent har inte något syre alls.
Vi har oss själva att skylla. Som de flesta vet är den främsta orsaken till syrebristen mänskliga aktiviteter, i form av omfattande utsläpp av kväve och fosfor. Värst drabbad är Egentliga Östersjön. Problemen är särskilt tydliga i kustområden med begränsat vattenutbyte. Till exempel i avsnörda vikar, där vattnet tillsammans med näringsämnen och andra utsläpp blir kvar under lång tid. I de södra delarna av innanhavet tar det ungefär 30 år innan allt vatten är utbytt, och i Bottenviken omkring 40 år.
På 1980-talet påbörjades förbättrade processer på reningsverken, reglering av konstgödsel och så småningom kom katalysatorrening av bilavgaser. Näringstillförseln till Östersjön är nu tillbaka på ungefär samma nivåer som på 1960-talet, då problemen uppmärksammades men bottendöden fortsätter att breda ut sig.
Det är svårt att inte känna att framtiden ser dyster ut, men ibland dyker ett litet klent hopp upp om att naturen själv ska reda upp det vi ställer till med. I en vetenskaplig artikel i tidskriften Havsutsikt från 2020, lyfte forskare fram att överlevare – i form av bakterier som kan leva utan syre, djurplanktonägg och mycket tåliga rundmaskar hade hittats på bottnar som ansetts helt döda. Nu har det hänt igen, ett litet hopp har tänts. Vattnet har sjunkit undan och nytt syrerikt vatten är kanske på väg in, vilket skulle kunna få en positiv effekt, om allt klaffar. Gör det, det kan en förbättring av syresituationen i Östersjöns djupvatten möjligtvis bli verklighet framemot hösten, åtminstone tillfälligt. Men frågan är om havets bottnar överhuvudtaget har en ärlig chans att någonsin återhämta sig från människans bärsärkagång på riktigt.
Övergödning är ju inte heller Östersjöns enda problem eftersom vårt hav också dras med miljögifter, tungmetaller, överfiske och global uppvärmning. Till det kan vi nu lägga gasledningsbrott och potentiella oljespill när ryska skuggflottan vispar omkring i odugliga fartyg. Jag tror vi griper efter halmstrån när vi hoppas på det här. En ny laddning syrerikt vatten sitter säkert inte fel men risken finns att det bara är en droppe i havet.
