KRÖNIKA.
På 80-talet fanns det fortfarande stora mängder torsk i Östersjön, men därefter minskade bestånden snabbt. Torskens tillstånd blev ett hett diskussionsämne under 90-talet. Trots att jordbruksminister Margareta Winberg förordade ett totalstopp på torskfisket beslutade Östersjöländerna 2002 att inte stoppa fisket. Istället fokuserade man på tekniska åtgärder som maskstorlek. Det kom att dröja 17 år innan fiskestoppet till slut blev verklighet, då hade torskbestånden kollapsat. Nu, snart sju år senare, syns inga tecken på återhämtning. EU:s gemensamma fiskeripolitik har visat sig helt inkapabel till att förvalta fiskbestånden i Östersjön. För fem år sedan kom larmen om nästa fiskart, den för svensk matkultur centrala strömmingen. EU:s hantering av fisket på strömming har förvisso kritiserats under lång tid. Särskilt att fisken använts till foder istället för mat till människor. 1991 utgjorde konsumtionsfisket två tredjedelar av fisket i Sverige, men redan 1995 var den delen nere på en fjärdedel. I en riksdagsdebatt 1997 uttryckte riksdagsledamoten Per Lager (MP) situationen:
”Därför är frågan om råvaran, dvs. fisken, skall vara avsedd för konsumtion och kunna vidareförädlas regionalt, baserat på ett utökat lokalt kustfiske som självfallet skall vara beståndsbevarande, eller om råvaran, fångad från några stora fartyg, skall malas ned till foder för animalieproduktion.” Uttalandet gjordes tio år innan individuella fiskerättigheter infördes, vilken förstärkte övergången från mindre fiskefartyg till stora industritrålare. Det i sin tur förstärkte trenden med fångst för foderproduktion eftersom stora trålare inte kan sälja fisk som mat då strömmingen kläms sönder under hanteringen. Idag går ungefär tio procent av landad strömming från Östersjön till humankonsumtion och den lekmogna strömmingen har minskat med 80 procent i centrala Östersjön sedan 70-talet. Som om inte det vore nog: vi betalar dessutom för kalaset! Ekonomen Stefan Fölster har beräknat den samhällsekonomiska nettokostnaden för det storskaliga fisket i Östersjön till nästan 400 miljoner kronor per år.
I ett scenario där bestånden under 20 års tid tillåts återhämta sig samtidigt som fritidsfisket och småskaligt yrkesfiske ökar blir istället fisket en vinst på nästan 200 miljoner kronor, menar Fölster. Sverige har försökt minska kvoterna, men exempelvis Finland ställer sig på tvären. I en färsk rapport har Stefan Fölster dock gjort en liknande analys av det finska fisket och kommit fram till att fisket där kostar ungefär 60 miljoner kronor per år. En summa som skulle kunna bli en ren vinst på 250 miljoner kronor istället. Fakta, plånbok och logik talar sitt tydliga språk. Vad mer krävs?
