KRÖNIKA.
Jag började hyra ett hus på Aspö vid Nämdö för tjugo år sedan. De senaste sju år en har jag bott och arbetat med skrivande och annat halva året i skärgården.
Mitt första boende såldes efter fyra år. Därefter hyrde jag ett hus bredvid i tio år innan yngre delar av familjen tog över. Nu är jag på väg att lämna mitt tredje ställe, som jag fått hyra några år som en nödlösning.
Relationen mellan mig och mina hyresvärdar har varit bra. Jag är faktiskt lite imponerad över hur jag löst mitt boende så länge med en blandning av tur och goda kontakter.
Att klara tjugo år som hyresgäst på en nästan obefintlig hyresmarknad måste nästan ses som ett slags rekord.
Förutom bristen på boende är det också svårt på andra sätt att hyra i skärgården: gemenskapen bygger på ägandet av den egna fastigheten. Som hyresgäst är du maktlös när det gäller beslut som rör exempelvis båtplatser och allmän skötsel och nyttjande av gemensamma ytor.
Bristen på hyresrätter/ingångsboenden i skärgården innebär fullastade bussar med arbetskraft som varje morgon lämnar Slussen för att transportera servicearbetare till öarna.
En del pendlar varje dag, andra flera gånger i veckan. De här gästarbetarna kommer aldrig att bli en del av den lokala gemenskapen eller vara med och utveckla lokalsamhället.
Till slut återstår bara ett sommarstugeparadis i skärgården, till stor del befolkat av äldre människor med gott om pengar. De bofastas andel krymper kontinuerligt, eftersom deras barn har svårt att hitta någonstans att bo.
Själv tillhör jag inte de unga människor som politikerna hoppas ska flytta till skärgården, skaffa familj och vitalisera öarna. Jag är bara en envis gubbe, som bitit mig fast på en ö i många år, eftersom jag älskar havet och den speciella gemenskap som finns hos den bofasta delen av befolkningen.
I förra numret av Skärgården intervjuade jag Johan Hegardt, doktor i arkeologi, som forskar kring hur samspelet ser ut mellan turismen och den bofasta befolkningens vardag i skärgården
– Det har varit lite av ett mantra att det är turismen som är räddningen för skärgården, att den gör att folk kan bo där året runt. Men för att leva i skärgården behövs först och främst en fungerande vardag med skolor, vård, kollektivtrafik och mataffärer, säger Johan Hegardt.
Hegardt har rätt, anser jag, med tillägget att om politikerna på allvar bedriva skärgårdsutveckling måste de också se till att det finns boenden i skärgården även för folk som inte tjänar så mycket pengar.
Till dess kommer morgonbussarna från Slussen vara fyllda av gästarbetare – och en av passagerarna är snart jag.
