När Maria Blomqvist lämnade mannen hon levt i en våldsam relation med hade hon tur. Ett arv gav henne möjlighet att köpa en egen bostad och börja om. I dag lever hon ett helt annat liv. Samtidigt fortsätter hennes bok om våldet att spridas över världen.
– Ni skriver väl om kvinnan som blev mördad på Sollenkroka ö? Jag blev så otroligt illa berörd av det. Tänk att hon var fast med honom på en ö, i sin egen stuga. Vilket fruktansvärt mörker. Ni måste skriva om henne!
Det är det första Maria Blomqvist säger till mig när vi möts en gråmulen eftermiddag vid Breviksbadet, i närheten där hon bor.
Att lyfta berättelserna om våldet är viktigt, anser hon. För tolv år sedan skrev hon boken En vacker dag lämnar jag honom, om relationen där hon själv utsattes för både fysisk och psykisk misshandel och kontroll. Nu har den fått nytt liv. Ett stort förlag har tagit över rättigheterna och boken ges nu ut i åtta länder som ljudbok. I Estland låg den etta på försäljningslistan i tre veckor efter utgivningen i juni. Den har därefter kommit ut i Italien och på Island, och ska även översättas till engelska, tyska och franska och komma ut i Nederländerna, Polen, Finland, Danmark och Norge.
– Då förstår man att det finns ett intresse att skriva om det här. Våld i nära relation är ett samhällsproblem, och det är ett globalt problem.
Hon fortsätter:
– Drygt 300 kvinnor har mördats bara i Sverige sedan jag polisanmälde år 2008, och cirka 700 barn har förlorat sin mamma.
Maria Blomqvist beskriver en relation där våldet inte var konstant. Tvärtom kunde det vara fantastiskt mellan varven. Det är en del av förklaringen till varför det kan vara så svårt att lämna.
– Det är otroligt bra när det är bra. Men det är också katastrof när det är katastrof. Det är som ett trasigt EKG, det går hela tiden upp och ner.
Att stanna handlar därför inte om att man inte förstår vad som händer, menar hon. Relationer där det förekommer våld och kontroll kan också innehålla stark kärlek, passion och bekräftelse.
– Hade han varit en galning hela tiden hade man ju sprungit. Men det finns ju ett belöningssystem i det här också, både sexuellt och emotionellt.
Själv tänkte Maria länge att hon en dag skulle lämna. Hon hade till och med en plan.
– Jag tänkte att när min dotter har gått ut gymnasiet, då ska jag lämna honom.
Men dottern flyttade tidigare än planerat och situationen blev kaotisk. Plötsligt tvingades Maria agera, när mannen en dag försökte köra på henne med bilen.
– Jag var tvungen att stå upp för mig själv.
En sak som Maria återkommer till är att våld i nära relation inte bara handlar om slag och fysiska skador. Det kan också vara psykiskt och ekonomiskt. Hon berättar om en kvinna som efter en lång relation befinner sig mitt i en utdragen bodelning. Skilsmässan är klar, men ekonomin är fortfarande låst.
– Det finns ingen lag som säger hur lång tid en bodelning får ta, så som det finns för en dödsboutredning. Hon är inne på sitt sjätte år. Han sitter med allt och hon får inget.
För Maria blev ekonomin i stället det som gjorde det möjligt att lämna. När hon fick ett arv kunde hon köpa en bostad. Det är också därför hon reagerar på uttrycket ”det är väl bara att lämna”.
– Det är ju inte det.
Och tiden efter separationen kan vara särskilt farlig.
– Då synliggörs ju helt plötsligt familjens problem.
Maria vill att fler runt omkring ska våga lägga sig i, inte minst män, och tydligt markera. Hon har själv skapat hashtaggen #skyddainteförövaren.
– Det måste finnas en mansrörelse. Det måste vara män som säger ifrån. Vi som fostrar våra söner att inte bli på det här sättet. Som man, som brorsa, som granne, som arbetskamrat måste man våga prata om sådana här saker.
Hon tror också att arbetsgivare och vårdpersonal kan spela en viktig roll. I hennes eget fall hade hon en chef som förstod att någonting var fel och vågade fråga.
– Hon gav mig ingen lösning, men det var ett tyst stöd på något sätt.
Ibland kan det räcka att någon frågar hur man egentligen har det hemma. Personen kanske inte berättar just då, men frågan kan hänga kvar.
– När något händer igen kan det bli droppen. Då finns det här bakom: att det är någon som har brytt sig och sett.
Till den som sitter i samma situation som Maria en gång gjorde är hennes budskap enkelt:
– Det blir aldrig bättre. Förbered dig genom att se över dina bankkonton, koder och lösenord till mejl och sociala medier, kolla att du inte har en geotaggad telefon. Och sen kontakta kvinnojour och polis. För du måste lämna.
För Maria är det nu samtidigt viktigt att skilja på boken och hennes eget liv. I dag lever hon med en ny man, har vuxna barn och beskriver sitt liv som fint.
– Nu lever jag med en helt vanlig man och vi har en grå vardag, brukar jag säga.
Sedan skrattar hon.
– Det går att lita på honom och jag litar äntligen på mitt eget omdöme.
