Långt innan glamping satte arbetarklassen upp sina tält på plattformar vid havet. En av de klassiska tältföreningarna ligger vid Morarna på Gålö.
Caroline Elgevall tillhör den tredje generationen som tältar i sluttningarna på den lilla halvön ner mot Långgarnsfjärden. I mer än femtio års tid har hon tillbringat större delen av somrarna i sitt tält på en plattform i skogsbacken.
Förr i tiden fanns här runt hundra plattformar. I dag är det en liten koloni med 22 tält som fortfarande tillhör det fasta friluftslivet på Gålö.
Överallt längs nätverket av stigar i skogen hittar man lämningar från de tidigare tältinvånarna. Några stenar som placerats för att stötta en platå. Pyttesmå jordkällare där mat och dryck förvarades. En enkel stentrappa på en stig.
Vid stranden står en bänk gjord av stockar. Någon har staplat stenar till en liten pir i vattenbrynet. Vandringsstigen som löper längs vattnet har stöttats så att det rörliga friluftslivet ska kunna ta sig fram genom naturreservatet.
Det var Caroline Elgevalls morfar Eskil som hittade hit i slutet av 1950-talet. Han var plattsättare i tunnelbanan och anställd av Stockholms stad.
Han och de andra gubbarna ville ut i skärgården och fiska, men hade inte råd att bygga sommarstugor. Stockholms stad ägde mark på Gålö och lät dem bygga små fiskestugor av frigolit och masonit på Morarna.
Några år senare fick de sätta upp tält på platsen, så att familjerna kunde följa med till skärgården.
– De flesta som slog upp sina tält här var tågförare och annan personal inom kollektivtrafiken, berättar Caroline Elgevall.
– Då fanns det ju ingen som helst dokumentation på vilka som var här. Det var lite vilda västern: du fick en bit mark och sedan fick du skapa dig ett boende bäst du kunde.
Tältkolonins framväxt skedde i början av campingens guldålder. Tälten vid Morarna kännetecknades främst av kraftig, tung bomulls- och canvasduk som doftade distinkt (särskilt när den blev blöt), rejäla stålstänger och färgstarka kombinationer som orange, blått, gult och mossgrönt. Märken som Jofa, Trio och Camplet var populära.
Än i dag föredrar Caroline Elgevall och de andra veteranerna i föreningen de klassiska gamla tälten. De håller koll på Blocket och Tradera för att hitta ersättningstält av äldre modell.
Men även i Morarnas tältförening pågår en generationsväxling. De som tillkommit på senare år väljer ofta ett modernt glampingtält i ljus canvas och tillbringar bara någon helg då och då vid Långgarnsfjärden. Priset per år för att få hyra en plattform är 5 200 kronor per säsong, ett överkomligt pris för att ha en fast punkt i skärgårdsmiljö.
Vid sidan av de gamla färgglada 60-talstälten och glampingtälten har också en del medlemmar satsat på partytält, för att utnyttja ytan på plattformen maximalt.
Partytälten är också lätta att sätta upp och ta ner, en inte oväsentlig del av de fasta friluftslivets vånda. Varje år första april får tälten sättas upp (”en stor glädje!”, säger Caroline Elgevall), varje år sista oktober måste tälten plockas ner och förpackas på plattformen (”en stor sorg,” säger Caroline Elgevall).
Dessemellan pågår det fasta friluftslivet inom strikta ramar: trettio kvadratmeter på plattformen får bestå av tält och trettio kvadratmeter får vara altan. Femton kvadratmeter av den altanen får ha tak.
En typisk plattform har en liten köksdel med gasolspis och tak utanför tältet och en liten yta att umgås under tak mitt på plattformen. Ett halvt sekel av campande på samma plats har skapat plattformar fyllda av föremål från olika årtionden.
Caroline Elgevalls plats på jorden är som en liten utställning över ett svunnet Folkhem, en kaffepanna från 60-tal, ett bord från 70-tal, en kopp från 50-talet.
Fram till 2006 ägde Stockholms stad marken där Morarnas tältförening håller till. Då blev området naturreservat och förvaltas sedan dess av Skärgårdsstiftelsen.
Sven-Erik Öhlin på stiftelsen säger att han aldrig sett något liknande innan han besökte den lilla tältföreningen. Han beskriver det som att stiga in i en svunnen tid.
Skärgårdsstiftelsen har flera tältföreningar på sin mark, bland annat på Nåttarö, Grinda och Finnhamn. För myndigheterna är tältföreningarna ett huvudbry. Den vid Morarna fanns på plats långt innan det generella strandskyddet infördes 1975. Å andra sidan spiller en del av plattformarna över till naturen runt omkring, vilket strider mot nuvarande lagstiftning om bygglov och strandskydd.
I maj förra året gjorde Länsstyrelsen i Stockholm en inspektion av tältföreningen. Efter ytterligare en inspektion samma höst slog myndigheten fast:
”Inga anläggningar eller anordningar får uppföras utanför tältbottnen. Ovanstående innebär att inga föremål, till exempel bärbar grill, solstol, kajak, upphängning av lampor i träd med mera, får lämnas på marken eller hängas upp utanför tältbottnen.”
”Inga båtar får förvaras på land eller i vattnet i det enligt arrendeavtalet utpekade området invid Bihagsmar. Båtar får dock tillfälligt förtöjas vid strandkanten i maximalt två dygn i följd.”
”Ni får heller inte flytta på stenar eller andra naturföremål. Träd och grenar som rasat/gått av får inte tas bort utan ska ligga kvar på marken.”
Trots de nya restriktionerna går livet vidare i det fasta friluftslivet. Livet i en tältförening innebär att leva mitt i naturen på samma plats under lång tid och det händer att människor flyttar på en eller annan sten eller gren och gör det lite bekvämare för sig. När solen går ner över Långgarnsfjärden kan det också vara skönt att vila på en stock.
Till skillnad från ett fritidshus är tiden i det fasta friluftslivet starkt kopplat till en människas levnadsbana. Där den äldsta medlemmen hade sin plattform i femtio år finns nu bara en nött gräsplätt kvar.
Platsen där Caroline Elgevalls morfar och mormor slog upp sina tältstänger på 1950-talet har växt igen och en grandunge har bildats på platsen där tältet stod.
En dag kommer Caroline Elgevall själv ta farväl av Morarna och naturen ta tillbaka tältplatsen.
– Av mina barn är det bara min äldsta son som också gillar det här enkla livet, säger hon.
– Men den som verkligen förstår och lyssnar på mina historier är hans äldsta flicka Belle. Hon är bara åtta år men älskar att vara här.
– Jag hoppas att hon och hennes barn kan sitta på stranden om trettio år och föra historierna om Tältarna på Morarna vidare.
