KRÖNIKA.
Lyssnar ni på Spanarna i P1? Ni vet programmet där tre personer tar varsin trend, ger tre träffsäkra exempel och sedan, med mer eller mindre vetenskaplig precision, berättar vart vi är på väg.
Här kommer en egen spaning från skärgården just nu: Ungdomen är på frammarsch. Inte som i att de “är framtiden”, det har vi hört i decennier. Utan som i att de redan har börjat ta över.
Mitt första exempel: Levande skärgård Österåker, eller LSÖ som de kallar sig. En ideell intresseförening som bildades när Ljusterö högstadium riskerade nedläggning men som därefter tagit ett större grepp kring saker som transporter, bostäder, sjukvård och fritid – alltså själva förutsättningarna för att kunna leva ett liv “mitt i livet” ute på en ö.
Exempel nummer två: Runmarö skola “utanför staketet”. Ett gräsrotsinitiativ för att möta det sviktande elevantalet för skolan, men som samtidigt nosar på något större: hur man bygger ett samhälle. För en levande skola är inte bara en skolfråga, det är en framtidsfråga för hela ön. De ställer också frågor som hur man välkomnar nyinflyttade, hur man kan skapa sociala mötesplatser och underlätta distansarbete.
För det tredje: Möja kulturella ungdomsrörelse, som nyligen utsågs till Årets bygdegårdsförening av Stockholms läns bygdegårdsdistrikt. Deras fokus är att göra Möja till ett nav för barn och unga genom att skapa aktiviteter och rusta upp lokaler där såväl fastlandsbarn som öbarn kan hänga tillsammans, året runt.
Vad förenar då dessa tre? Jo, de drivs företrädesvis av unga människor. Inte bara, men det är förvärvsarbetande småbarnsföräldrar som egentligen inte har tid mellan jobb, vabb och vardagsstress men som drivs av en obändig vilja att göra skärgården lättare att leva i, som har tagit på sig ledartröjan. De är inte nostalgiska, de är inte uppgivna och de väntar inte på beslut ovanifrån. De är optimistiska, konkreta och framåtblickande. Och kanske viktigast av allt: de utgår från att skärgården har en framtid. De vågar tänka stort.
Om man ska följa reglerna från Spanarna måste man också våga sig på en slutsats. Här är min: Skärgårdens stora utmaning framöver handlar inte längre om att locka unga, utan att hänga på dem. För när engagemanget och viljan redan finns, då handlar det inte längre om att skapa initiativ, utan om att kommuner klarar att möta tempot, att regelverk inte bromsar utvecklingen och att äldre strukturer inte kväver nya idéer. Skärgården räddas inte av visioner. Den räddas av människor som slutat vänta på dem och tagit saken i egna händer.
