KRÖNIKA.
I förra veckan röstade EU-parlamentet igenom rapporten “Report on the multiannual plan for the Baltic Sea and ways forward”, framtagen under ledning av den svenska EU-parlamentarikern Isabella Lövin. Även om det ännu återstår en bra bit innan förslagen i rapporten kan omsättas i lag är det en skarp uppmaning till kommissionen och medlemsländerna om kraftfulla åtgärder för att rädda Östersjön.
Ett av de mest omdiskuterade förslagen handlar om att pausa det storskaliga, industriella fisket i Östersjön tills fiskbestånden fått en chans att återhämta sig. Det har suttit hårt åt. Bland kritiken lyfts ofta att jobb hotas och företag riskerar att slås ut. En hel näring kan falla. Men vad är det vi vill skydda? Fisket? Eller dagens system?
På ett seminarium häromveckan hamnade jag i samtal med en person om fiskets ekonomiska konsekvenser. Han ställde en fråga som fastnade hos mig: Får fisket falla? Det är egentligen en ganska rimlig fråga. Fisket är en näring som människor lever på. Familjer och kustsamhällen är beroende av det. Sverige kan inte bara rycka undan mattan för dem över en natt. Men samtidigt är det en märklig slutsats att dra: att vägen till att rädda fisket är att fortsätta fiska trots att bestånden kollapsar. För om fisken försvinner, då faller ju fisket ändå. Skillnaden är bara att det då inte handlar om en tillfällig paus eller en smärtsam omställning under några år. Då handlar det om en näring som försvinner permanent. I debatten framställs ofta ett stopp för industrifisket som ett hot mot jobben. Men det verkliga hotet är ju ett hav utan fisk.
Och om vi nu accepterar att staten stöttar andra branscher genom kriser – varför skulle fisket vara annorlunda? Regeringen lägger just nu hundratals miljoner på att stötta flyget genom bränslekrisen. Banker och industrier har genom åren räddats när samhällsintressen stått på spel. Elintensiv industri kompenseras när priserna skenar. Varför skulle det vara orimligt att hjälpa fiskare och kustsamhällen genom några års omställning för att ge Östersjön en chans att återhämta sig?
Det handlar dessutom inte bara om hur mycket fisk vi tar upp, utan vad vi använder den till.
I dag går en stor del av strömmingen till fiskmjöl och fiskfoder. Det är ett extremt lågvärdigt användningsområde för en resurs som skulle kunna skapa betydligt större värden om den användes till mat och vidareförädling. Ett kilo strömming som blir surströmming eller livsmedelsprodukt skapar mångdubbelt större ekonomiskt värde än samma kilo som mals ned till foder. Det betyder fler jobb, starkare lokal livsmedelsproduktion och större intäkter till kustsamhällen och till Sverige, utan att vi nödvändigtvis behöver ta upp mer fisk ur havet.
Det är där debatten borde börja. Inte i frågan om hur vi maximerar uttaget ur Östersjön de kommande åren, utan hur vi bygger ett fiske som faktiskt kan finnas kvar om trettio, femtio och hundra år.
