När skarvar häckar på en ö tar de över ytan och tränger undan andra fågelarter, visar en ny estnisk forskningsartikel. Hur allvarligt det är för de andra arterna råder det delade meningar om.
– Antalet skarvar i Östersjön har ökat mycket snabbt under de senaste decennierna, säger en av artikelförfattarna, Lauri Saks, docent i iktyologi (läran om fiskar) och fiske vid Tartus universitet.
– Så länge det finns få skarvar i området tvingar de andra fåglar att flytta till närliggande öar. Men om de kolonialiserar de flesta öarna i skärgården har andra fåglar ingenstans att ta vägen.
Åke Thudén, som jobbat med fiskevård och att begränsa skarvens utbredning i Stockholms skärgård menar att forskarnas artikel bekräftar de omfattande skador på natur och djur som skarvarna orsakar när de slår sig ner på en plats.
Daniel Bengtsson, fågelskyddsansvarig på Birdlife Sverige, säger att de estniska forskarnas artikel är korrekt så till vida att skarvarna och deras spillning kan tränga undan andra fåglar på platsen där de bildar en koloni.
Däremot visar den enligt Daniel Bengtsson inte att skarvarna påverkar populationerna.
Forskningsartikeln bygger på uppgifter om häckande fåglar som samlats in på 261 estniska öar av naturvårdsansvariga, forskare och amatörornitologer mellan 1960 och 2022. Uppgifterna har sedan analyserats av forskare från Tartus Universitets marina institut, Estlands universitet för biovetenskap och Rail Baltic Estonia.
Dataanalysen bekräftar att storskarvens ankomst till en ö snabbt minskar mångfalden av lokala häckande fåglar. På öar bebodda av storskarvar minskade förekomsten av markhäckande fåglar, inklusive gräsänder, havstrutar, tärnor, hägrar, silltrutar, strandtärnor och havstärnor.
De här arterna bebor ofta de öppna, gräsbevuxna eller stenbevuxna delarna av små öar. Det är just i de områden som markhäckande skarvkolonier etableras.
Samtidigt ökar förekomsten av knölsvanar och rödryggiga tärnor, som häckar i vassen, i utkanten av skarvkolonierna.
Frågan är hur många skarvar som får plats i skärgårdarna. 2022 fanns det kolonier med storskarv på 17 procent av de estniska öarna. Vad händer om den siffran stiger till 40 procent?
– Effekten av konkurrensen mellan skarven och andra arter i hela regionen beror på hur stor del av häckningsområdena skarvpopulationen upptar, säger Lauri Saks.
– Det finns inte ett överflöd av häckningsplatser. Under naturliga förhållanden tenderar fåglar att sprida sig mellan öarna för att uppnå optimal täthet mellan boplatserna. Med ökande populationstätheter kan många negativa faktorer följa, till exempel högre sannolikhet för parasitöverföring.
Åke Thudén anser att skarven redan hotar andra fågelpopulationer.
– De tränger undan dem och lämnar en guanoöken efter sig. Och det är inte bara på land, utan det är även i vattnet. Upp till en kilometer från en stor skarvkoloni är bottnarna utan liv.
Daniel Bengtsson anser att skarven inte utgör ett hot mot de andra arterna:
– Som våra skärgårdar ser ut finns det fortfarande väldigt många andra platser för ”undanträngda fåglar” att bo i stället, säger han.
– Skarvkolonierna flyttar dessutom vidare och öarna där de häckat återhämtar sig efter ett antal år och andra arter kan flytta dit.
– Viktigt att påpeka är också att – trots vad artikeln framställer – så finns det många exempel på hur andra fågelarter finner skydd för häckning i storskarvkolonier. Ett tydligt exempel är sillgrisslekolonin på Hallands Svarteskär.
