Det är mycket skärgård i tv och på film just nu. Den hyllade serien Svärtan om ett ungdomsgäng på Särsö, nyinspelningen av Saltkråkan, som snart också blir film, och i höst Alex Schulmans långfilmsdebut Arkipelag, om högstadieungdomar på klassresa till Rögrund. Skärgården har som bekant en lång historia på filmduken. Sommaren med Monika, Sommarlek, Himlen är oskyldigt blå och Morden i Sandhamn är bara några exempel.
För tre år sedan skrev jag om satsningen ”Off season is the best season to film”, som Film Stockholm och Skärgårdsstiftelsen initierade för att få fler filmskapare att förlägga sina berättelser i skärgården. Satsningen har gett resultat. Allt fler inspelningar sker på öarna, vilket både sätter skärgården på kartan och gynnar lokala företag. På Ingmarsö hade till exempel Bageriet all time high när Svärtans stora filmteam och statister behövde mat och fika varje dag. På Utö kunde värdshuset hålla öppet ett par veckor längre när Saltkråkan spelades in.
Men en sak har jag funderat över. Om konceptet heter ”Off season is the best season to film” – varför fortsätter berättelserna nästan alltid att utspela sig mitt i högsäsongen? Ett av syftena var ju att förlänga turistsäsongen. Då borde man också visa skärgården som den fantastiska plats den är under hösten, vintern och våren. Och varför är premissen nästan alltid densamma: stockholmaren som besöker den sommarsköna skärgårdsön?
För sällan får öborna spela huvudrollerna i sin egen hemmiljö. Oftast finns de där för att skapa en genuin kuliss, men vi ser inte världen med deras ögon. I Saltkråkan finns förstås Tjorven och hennes familj, men berättelsen kretsar ändå kring familjen Melkersson. I Svärtan säger ett av de fritidsboende barnen, ganska
talande, om den enda permanentboende kompisen: ”Hasse är här året om som en fånge.”
För att hitta goda exempel får man gräva i arkiven. Minns någon Öbergs på Lillöga? TV-serien från 1983 handlade om en familj som flyttade ut till den lilla holmen där mamman vuxit upp. Strindbergs Hemsöborna skildrades visserligen genom Carlssons ögon, men fokus låg åtminstone på den fastboende befolkningen.
Varför kommer inte filmteamen hit i februari och skildrar vardagen då? Tror man kanske att livet på en ö i november inte är tillräckligt dramatiskt? Att publiken inte kan identifiera sig med åretruntboende öbor?
Jag tror tvärtom att det finns mängder av stories om livet i Stockholms skärgård som väntar på att bli film, med gott om igenkänning. Gamla släktfejder. Strider om mark, bryggor och fiskevatten. En hemvändare som dras in i gamla konflikter. Dejting på en ö där alla känner alla. Kampen för att rädda skolan, affären eller Vaxholmbåtarna. Relationerna mellan fastboende och fritidsboende – berättade ur de fastboendes perspektiv.
Så vem vågar ta sig an den moderna skärgårdsberättelsen under alla årstider – med öborna i huvudrollerna?
Ingrid Hedman
