KRÖNIKA.
Den här veckan har jag skrivit om båtar som dumpas av ägare som inte längre vill ha dem. Det får mig att fundera över värdet på en båt. En av anledningarna till fenomenet lär vara att andrahandsvärdet är lågt och att utbudet är betydligt större än efterfrågan. I skrivande stund finns det över 10 000 att välja på, på Blocket. Troligen kommer vissa av dem aldrig ens att få en ny ägare. Det beror såklart på vad det är för båt. Sweboats branschundersökning 2025 visade att nyare begagnade båtar säljer bra. Det är inte helt förvånande. Vi människor har ju en tendens att rent generellt gilla väldigt nya och väldigt gamla saker. Allt däremellan anses vara skräp tills det kommer upp i en ålder där det anses ha ett värde i sig att det är gammalt. Då blir det dyrt igen.
Sedan finns det naturligtvis olika sätt att höja värdet. Tidigare i år var det en man i Lycksele som hade lagt ut en mindre motorbåt till försäljning. Under en blöt fest fick han och några polare för sig att lyfta upp den i en sådan där mjuk pool som man kan ställa upp på tomten. Det ena ledde till det andra och väl där startade de motorn och båten for ut över kanten under glada tillrop. Poolen pajade, men det gjorde inte båten. Den blev viral och plötsligt stod folk på kö för att få köpa den.
Just nu verkar fritidsbåtar i plast från 80-talet vara det oönskade segmentet. Min båt är från 1978, och det finns väl en risk för att den får anses ingå i kategorin. Den är visserligen av ett bra märke, men skicket lämnar en del att önska, och jag betvivlar att någon skulle köpa den om jag berättade hela sanningen. Jag har en granne uppe vid ställplatserna på land som brukar påminna mig om att jag borde arbeta mer på den. Det är inte så konstigt. Han är pensionär, och hans båt är helt perfekt och då menar jag verkligen helt perfekt. Vattenlinjen mot bottenfärgen är knivskarp, allt är polerat, lagat och omsorgsfullt omhändertaget.
Jag brukar mest fantisera om olika förbättringar och fina finesser som jag skulle kunna bygga, vilket ju delvis är anledningen till att min båt ser ut som den gör. Men jag har ändå väldigt svårt att se att jag skulle överge den och låta väder och vind slita ner den tills den sjönk till botten. Inte för att jag är en miljöhjälte, utan för att jag älskar min båt. För mig är den en trotjänare. Den är minnen och drömmar. Vilket jag tycker har ett värde i sig. Det är kvalitetstid att drömma, och så tror jag att det är för en och annan båtägare. Vi har i alla fall ett gäng i den marina där jag ligger. Min båtgranne till exempel. En av hemligheterna bakom hur han håller båten så perfekt, år efter år, är nämligen att den aldrig har kommit längre än till ställplatsen på land. Resten är drömmar, och det är ju inte så illa ändå, om det är det som håller honom flytande.
