DEBATT
Den 1 juni presenterade Strandskyddsutredningen sin inriktning: det ska bli lättare att bygga nära vatten. För oss i skärgården, där i princip varje fastighet omfattas av strandskydd, borde det vara goda nyheter. Men ju noggrannare man läser, desto tydligare blir det att förslaget angriper fel sak. Problemet har aldrig varit lagtexten, utan tillämpningen. Den brygga som nekas idag nekas sällan för att lagen förbjuder den, utan för att länsstyrelsen tolkar den strängare än nödvändigt. Utrymmet finns redan i lagen – det tillämpas bara inte.
Det som rättar verkliga brister
Den förlängda fristen för ersättningsbyggnader är välkommen – ettårsfristen har varit orimligt sträng, då man efter en brand eller ett dödsbo ska hinna med försäkringsutredning och myndighetskontakter innan rätten att bygga upp sitt eget hus går förlorad. Att kompletteringsåtgärder nära huvudbyggnaden befrias från tillstånd är rimligt. Preskriptionsregeln kräver dock eftertanke: att hänvisa till PBL:s tioårsgräns haltar, eftersom strandskyddet systematiskt hör hemma bland områdesskydden, inte i plan- och bygglagen. Inför man preskription här men inte för biotopskydd, naturreservat och Natura 2000 uppstår en olikbehandling av jämförbara skyddsformer – och för Natura 2000 är det osäkert om preskription alls är förenligt med EU-rätten.
Det stora problemet
Utredningens huvudsakliga förslag är att de särskilda skälen för dispens tas bort och ersätts av en fri intresseavvägning, där exploatering ska ges ”väsentligt större tyngd”. Samtidigt flyttas huvudansvaret till kommunen via översiktsplanen, medan länsstyrelsens granskning dras tillbaka.
En reell intresseavvägning förutsätter att båda sidor vägs förutsättningslöst utifrån platsen. Att i lag förskriva att den ena väger tyngre är en motsägelse. Vi har redan en intresseavvägning – proportionalitetsregeln i 7 kap. 25 § miljöbalken – som länsstyrelserna inte tillämpar fullt ut. Lösningen är rätt tillämpning, såsom Europadomstolen kräver: ändamålsenlighet, nödvändighet och proportionalitet.
De särskilda skälen är inte heller huvudproblemet. Listan sägs vara uttömmande, men gäller inte utan undantag: Mark- och miljööverdomstolen har slagit fast att även andra skäl än de i lagen uppräknande bör kunna prövas. Detta hade regeringen kunnat förtydliga i lagtexten och därmed lösa många av de absurda situationer som uppstår i tillämpningen. Ersätts de särskilda skälen med en fri avvägning förloras likabehandlingen – likadana bryggor kan få olika utslag utan tydlig grund.
Översiktsplanen är vägledande, inte bindande. Den kan omöjligt ta hänsyn till de lokala miljöförhållandena på varje enskild fastighet. Att lägga strandskyddets framtid där, samtidigt som länsstyrelsens överprövning dras tillbaka, gör att rättssäkerheten vilar på kommunalpolitisk välvilja.
De verkliga riskerna
Poängen med 2009–2010 års reform var att komma bort från godtycklig rättstillämpning. Med kommunen som huvudman byggs det in igen – på 290 kommuner i stället för 21 län. En brygga i samma vik kan beviljas i en kommun och nekas i grannkommunen.
Därtill följer en rättsosäker övergång på minst ett decennium. Praxis från MÖD blir obsolet när de särskilda skälen ersätts, och det tar år att mejsla fram vad ”väsentligt större tyngd” betyder.
En lagstadgad prioritering av exploateringsintressena är dessutom EU-rättsligt sårbar. Beviljar svaga kommuner lov i känsliga miljöer kan besluten angripas av miljöorganisationer enligt Århuskonventionen.
Slutligen lämnas grundproblemet orört: strandskyddet ger, till skillnad från biotopskydd och naturreservat, ingen rätt till ersättning när användningen av marken inskränks. Inskränker staten din äganderätt med ett nej, bör staten betala – annars bär den enskilde notan för ett allmänintresse.
Slutsats
Tre goda punktinsatser har paketerats i ett systemskifte som inte behövs, tar ett decennium att sjösätta och flyttar godtycket från stat till kommun. Reformen som hade betytt mest för den enskilde – ersättning vid avslag – saknas helt.
Laga i stället det som brister: tvinga fram tillämpning av proportionalitetsregeln, slå fast att en brygga eller sjöbod för sin funktion behöver ligga vid vattnet och ska tillåtas när påverkan är liten, inför lättnader för utbyggnad av bryggor vid landhöjning och uppgrumling, behåll de särskilda skälen men komplettera dem med ”andra omständigheter” som eget skäl – och ge den enskilde rätt till ersättning vid avslag. Då uppnås den rättssäkra tillämpning skärgården behöver.
Giedre Jirvell
Rättsexpert inom strandskydd och mark- och miljörätt.
