KRÖNIKA.
Den som har ett större intresse för film än Sällskapsresan 2 känner till den klassiska scenen ur filmen Taxi Driver när huvudpersonen Travis Bickle (spelad av Robert De Niro) står ensam framför en spegel i sin lägenhet och pratar för sig själv medan han drar en dold pistol i en fingerad konfrontation.
Nu har den tid på året kommit när jag liksom Travis Bickle pratar med mig själv.
Det rör sig sällan om en kommande konfrontation (utom i sextiden på morgnarna när grävlingen kryper in i i sitt största hål, som råkar vara precis under min säng).
Ofta handlar mina monologer om mer alldagliga ting som tvätt, disk och städ samt planering inför den kommande dagen. Jag kan också komma på mig med att säga till mig själv att det är dags att gå och lägga dig.
Självpratet är också ett tecken på att hösten är kommen. Efter en lång säsong med många sociala kontakter å yrkets vägnar är jag nu lämnad med mig själv i en stuga på en nästan folktom ö.
För mig är mina monologer ett sätt att organisera mina tankar, planera och påminna mig om saker. Enligt forskningen kan självprat också skapa psykologisk distans, korrigera beteenden, öka fokus inför en uppgift och hjälpa en att hålla fast vid ett mål.
Det finns experiment där människor hanterade negativa känslor bättre när de tilltalade sig själva med sitt eget namn eller ”du” i stället för ”jag”: ungefär ”Jonas, vad är det som faktiskt händer här?” i stället för ”Varför känner jag så här?”
Problemet uppstår om du får svar av en annan röst. Jag hade en granne en gång som fick svar. Han omhändertogs av psykiatrin.
Jag har själv fått svar en gång på ön. Det var en granne som undrade vad jag gick och mumlade om på stigen. Men den här personen var livs levande, så allt var normalt.
Värst är det när man åker in till stan. Att prata för sig själv är inte ett accepterat beteende i stadsmiljö.
Ingen vill höra dig diskutera med dig själv om eventuella korrigeringar av inköpslistan på ICA. Omformuleringar av ingressen på en artikel tas sällan emot positivt på tunnelbanan.
”Måste du upprepa allt du tänker högt?” säger sambon.
Jag försöker vara tyst. Det går några dagar. Sedan är det skönt att åka ut till ön igen så man får prata fritt med sig själv.
Vad vi pratar om just nu? Båten, såklart. Ett ständigt problem och psykisk påfrestning, som inom kort kommer att ha negativa effekter på balansen på mitt bankkonto – och leda till nya monologer i stugan.
