KRÖNIKA.
Så beskriver pappan i Tjörnolyckan mörkret när båten han och hans familj färdas i sugs ner under vattnet framför Misje Verdes stäv. När han når ytan igen hittar han en tom flytväst i barnstorlek och förstår direkt vad det innebär.
Det är en bild som är svår att värja sig emot. Från att befinna sig i en båt en ljus sommarkväll, till att plötsligt kämpa för sitt liv under vattenytan. Från en familj på fyra till en på två. Från vardag till katastrof på någon sekund.
I förra veckan kom domen mot den kapten och den lots som stått åtalade för vållande till annans död och vårdslöshet i sjötrafik. Båda nekade till brott, men båda döms. “Det har inte varit tydligt vem som skulle hålla utkik och för det har befälhavaren det övergripande ansvaret”, säger rättens ordförande, chefsrådmannen Anne Rapp. Samtidigt anser man att lotsen tagit på sig mer ansvar än vad uppdraget normalt kräver, och ska därmed också hållas ansvarig även rättsligt.
Domen har skapat oro bland lotsar och befälhavare kring vad som egentligen gäller. Vedertagen praxis har ställts på ända. Vem är det som ska stå till svars, straffrättsligt, vid en sådan här olycka? Var går gränserna för ansvar och mandat?
Men samtidigt som ansvarsfrågan i Tjörnolyckan är viktig att fastställa, är Haverikommissionens utredning som väntar längre fram kanske ännu viktigare. Den har nämligen för avsikt att svara på frågan “hur ska vi göra för att det inte ska hända igen?” Det är en fråga som går bortom vem som gjorde fel i just den här situationen och involverar fler delar i kedjan. Det handlar om systemen runt omkring och om hur vi kan göra sjön lite mindre beroende av att alla gör exakt rätt, varje gång.
För även om de internationella sjövägsreglerna kan verka tydliga och enkla på pappret är verkligheten snårigare. En stressad besättning, en ökad administrationsbörda, brister i rutiner eller utrustning och en rad små omständigheter kan tillsammans skapa en situation där marginalerna plötsligt är borta.
Som seglare vet man att hålla undan för de stora bjässarna. Många gånger har jag själv halvt i panik försökt få igång en skruttig utombordare för att komma ur farleden när en finlandsfärja eller tanker närmat sig med vad som känns som oroväckande hastighet. Även om jag vet att upphinnande väjer och att motordrivet väjer för seglare så är jag också oerhört medveten om den hävd som råder på sjön: Störst går först. Inte så konstigt kanske, ett stort fartyg har sin egen fysik. Tusentals ton stål går inte att svänga runt på samma sätt som en liten segelbåt. Samtidigt är man så oerhört utsatt i en liten, långsam, öppen båt på sjön. Det är därför som pappans vittnesmål har krupit under skinnet på mig.
“Branschen behöver ta till sig domen”, säger Peter Hellberg, vd för Sjöbefälsföreningen. Det är nog ett klokt konstaterande.
