Jag minns mina vansinniga resor på taket på jeepneys i Filippinerna. Man höll fast i räckena på sidorna av taket medan mini-bussarna susade fram på smala vägar med en bergvägg på ena sidan och ett stup på andra.
”Går det så går det,” tänkte jag och knöt händerna runt räcket så att knogarna vitnade.
Bussresa från Katmandu till Jiri i Nepal var också något jag aldrig glömmer: överfull buss, folk på taket (dock inte jag, man blir äldre, lite mer erfaren och börjar boka plats), smala vägar, branta stup.
Vid ett möte på grusvägen i bergen fick vår buss sakta backa flera hundra meter för att vi skulle kunna släppa förbi det mötande fordonet. Jag slickade mig nervöst om munnen när jag såg hur nära kanten vårt högra bakdäck var.
Bussen från Golmud i Kina till Lhasa i Tibet var också överfull och förutom smala vägar och stup tvingades man som passagerare uppleva brant stigning som fick halva bussen att drabbas av akut illamående.
”Går det så går det,” tänkte jag och knaprade Diamox för att försöka hålla höjdsjukan i schack och Ipren för att få stopp på huvudvärken (som bara ökade för varje kurva uppåt).
Nu är jag mentalt tillbaka på taket på en jeepney när jag åker de överfulla bussarna på den smala och krokiga Värmdövägen mot Mölnvik och motorvägen vidare in mot Stockholm.
Folk står packade i mittgången. Bussföraren påminner inte längre om att använda säkerhetsbältet. Halva bussen saknar ju sittplats.
Jag frågar chauffören varför han inte ropar in en extra buss. ”Jag har gjort det, men inget händer,” säger han och rycker på axlarna.
”Går det så går det,” tänker jag.
Men ibland går det inte:
Jag passerade olycksplatser i Filippinerna där krossade och lemlästade människor låg spridda längs vägkanten. Blodet flöt i små rännilar ner i diket och förtvivlade skrik hördes från de som hade kastats ut genom fönsterna på mini-bussarna.
I februari i år dog minst 19 personer i en bussolycka i Nepal när en buss som transporterade turister från Pokhara störtade över 200 meter ner från en bergsväg och ner i en flod.
En dag kör buss 433 eller 434 av den smala delen av länsvägen eller krockar på motorvägen. De som står i mittgången kommer att gå samma öde till mötes som
resenärerna på Filippinerna.
Frågan är vem som kommer att ta på sig ansvaret för de döda och skadade? Regionen? SL? Bussbolaget Nobina?
Alla vet ju att de överfulla bussarna är en dödsfälla. Alla vet att detta pågått på vissa avgångar hela året. Ändå får det fortsätta.
Går det så går det.
Tills det en dag inte går.
